C: Tack för din kommentar! Den betyder mycket. Kommer ihåg att du skrivit till mig innan.

Jag har aldrig eller känner mig inte direkt stark. Är egentligen väldigt rädd av mig. Tar aldrig första kontakten till nya vänskaper eller annat. Men det ska det bli ändring på! Jag är väldigt social och trivs sååå med människor runt mig. Då helst sådana som inte bara tar utan även ger.

När jag började må dåligt sökte jag hjälp snabbt och jag har haft intällningen att jag ska ta mig ur detta helatiden. Och det har hjälpt mig massor. Jag har utvärderat i stortsätt hela mitt liv. Vilka saker som jag mår bra av och vilka saker jag kan/måste vara utan.

Den stora vändpunkten i mitt mående kom en EM när min granne kom över och pratade. Insåg då att det är detta jag mår bra av, människor runt omkring mig. Sen kom även hennes dotter Emilie in och pratade med mig. Jag hade stängt ute hela mitt liv och lät ångesten äta upp mig totalt! Sen den dagen började mina förändringar på allvar.

Jag har kännt saker när ångesten har varit som värst som jag verkligen skäms över att känna :-(

Jag kommer säkert falla tillbaka men som hon på BUP sa idag. Jag ska inte vara rädd för det för det är normalt. Det är normla känslor och jag ska släppa fram dem så det inte byggs på igen!

I dag var jag och Peter på BUP. Jag känner att jag mår så bra att vi ska dit igen om 2 månader för att avsluta. Men jag får ju ringa om jag skulle känna mig sämre igen såklart. Men det ska inte behövas.

Anledningen till att jag "tillfrisknat" så snabbt  beror väl på att jag gjort stora förändringar i mitt liv och sen att det var hormonerna som "spökade"

Jag frågade hon på BUP varför hon trodde att det blivit som det blivit. Hon sa att hon trodde att min jobbiga grav. och sen att mormor blev dålig gjorde att jag samlade på mig massa känlsor som sen ville ut samtidigt. Kroppen sa i från.

Sakerna som jag har förändrat i mitt liv behåller jag för mig själv men de märks säkert inte av de runt mig. Det är saker jag kämpar med flera ggr om dagen!

Jag har inte med något av mina barn kännt den där enorma kärleken direkt som alla prata om utan om jag har kännt beskyddar instinkt. Detta är inget jag har hållit inne med utan prata om. Jag är ingen bra spädbarnsmamma utan trivs bäst när barnet blir lite äldre. När vi lär känna varandra. Men jag har aldrig ångrat mina barn och de är båda välplanerade.

Efter mina grav. och förlossningar så har jag tappat mig själv på vägen och inte sett ngt ljus i tunneln. Fast att jag innerst inne vet att det kommer bli helt underbart. Jag har så höga krav på mig själv samtidigt som jag vet att det inte funkar att ha det så.

Tänker på alla andra före mig själv. Får dåligt samvete om jag skulle ta en potatis mer än Peter vid maten m,m.

Jaja nu har jag öppnat mig lite.......